Havet I P1

Vattnet trycker. Havet är på väg att resa sig. Snart kanske inte den värld som vi känner idag finns. Allt kommer att försvinna. Tuvalu först. Landet öster om Australien, mitt i Stilla Havet. Ett pärlband av öar som sträcker sig bara 30 centimeter över havsytan. De minsta öarna har redan börjat luckras upp, försvinna bort i saltvattnet. Människan har varit bosatt där i 2000 år men inom 30, 40 år kommer 10 000 människor vara tvungna att hitta ett nytt hem. Havet kommer att fyllas av förlorade världar. I Östersjön ligger de konserverade av det bräckta vattnet. Vraken. Människans sista spillror efter minuter av skräck. Under ytan finns människors sista tid i livet. Deras sista ägodelar, skatter. Här finns pärlan. Manuel Dahlberg letar sig ut genom myllret av öar i sin specialbyggda båt Moby Dick. Den är konstruerad för att hitta det som ligger gömt på botten av Östersjön. Med hjälp av sonar så prickar han av meter efter meter av Östersjön i sin jakt på sjunkna skepp. Vi pratar med den finlandssvenska författare

När man simmar väger man ingenting. Det är som att all vikt i världen upphör att existera. Det är som att kroppen inte längre är kroppen som den är på land. Plötsligt finns där möjligheter. Möjligheter som landvarelsen inte har. Valen måste vara viktlös. Den enorma kroppen som borde göra det omöjligt att flyta. Den lever där under ytan, gömd för de flesta. Men det har inte alltid varit så, i början av 1800-talet var det valoljan som lyste upp all världens städer och i London sjönk kriminaliteten med 20 procent när gatorna för första gången blev upplysta. I viktlösheten ger vi oss in Herman Melvilles värld. Vi träffar Paul Schreiber, professor i engelska. Och med hjälp av den amerikanska journalisten Ben Shattuck försöker vi ta reda på om det går att överleva inuti magen på en val. Och vi ger oss in i rädslans värld med Jerker Virdborg. I Virdborgs första roman Svart Krabba har havet frusit till is. Och fyra män är på väg över den för att lämna ett meddelande. Och Kosterfjorden ligger under dem, flera hundra

Långsimmaren - det är hon eller han som simmar över kanaler, sjöar, längs med floder, korsar hav - och det finns alltid nya hav, nya sjöar, nya floder att erövra, tillryggalägga. Men för de flesta långsimmare finns en dröm över alla andra och det är att simma över Hellespont - och så har varit ända sen början av 1800-talet - den 10 maj 1810 för att vara exakt - då en av den tidens stora celebriteter, den engelska poeten Lord Byron på andra försöket lyckades simma från ena sidan till den andra. Men havet är tyst - det finns där och vill oss inget särskilt. Ingenting. Människan som gör sig stor, gör sig liten, i förhållande till det - men havet - säger ingenting. Marianne Brus står vid havskanten. Hon är sveriges första kvinnliga fyrvaktare och Sveriges sista fyrmästare. Det blåser styv kuling och långt ut i havet ligger Understen. En 300 meter lång klippa mellan Sverige och Finland. Fyrljuset försvinner långsamt i regnet. När det var dålig sikt kunde förr mistluren råma ut över havet. I dygn i skräck. Maria

Hur gör man när man simmar? Man kan börja med att säga såhär: rent fysiologiskt är vi dåligt rustade. Trots att vi härstammar från en urfisk är våra kroppar inte gjorda för att röra sig genom vattnet. Men ändå, det ska inte heller underskattas att det som en simmare kan göra i vattnet är nåt helt annat än på land. Förvandlas, transformeras. En av den moderna tidens mest legendariska simmerskor - australiensiskan Annette Kellerman gick med benproteser hela barndomen innan hon kom till liv i vattnet. Benen bar henne plötsligt. Vattnet bar henne. Det här programmet handlar om att glida på ytan. Om konsten att flyta. Vi träffar Jane Magnusson och försöker förstå varför människan är så dåligt anpassad för ett liv i vattnet. Långt ute i skärgården bor Sigvard Sundell. Han är fiskare i sjunde generationen. Idag är han 67 år och har precis slutat fiska. Nu sitter han på pinnstolen vid båthuset och tittar ut över ytan. Sara Stridsbergs romanfigurer är alla på väg till havet. Oavsett om det är det lockande, farliga,

Kristian Petri lutar axlarna mot köksbordet. Han gnuggar händerna mot huvudet. Rastlöst. Han blundar. Han ser sig själv sjunka. Sjunka ner i vattnet. Det är ljust. Havet omsluter honom. Och, han är helt ensam. Det finns ingen annan där. I Västervik öppnar Sven Yrvind dörr efter dörr, han är på väg till sin verkstad. Där, på verkstadsgolvet står en båt. Det är Sven som har byggt den. Båten når honom till bröstet. Den är gul och blå. Den liknar en räddningsbåt som hänger på sidan av fartyg. Ombord får bara Sven plats. Den ska ta honom runt Kap Horn - sydamerikas sydligaste spets. Sven har seglat hela.

Göran Sonnevi står upp, han tittar ut genom fönstret, på trädgården framför radhuset. Vi är långt ifrån havet. Men, på bordet ligger en kartbok över Västerhavet. Det är där ifrån de döda kommer. De kommer vandrande upp ur havet på en sned strand. Utanför Karlskrona sjunker räddningsubåten URF ner genom ytan. Ubåten är på väg ner i mörkret. URF:en kan komma djupare än någon annan ubåt. Den kan dyka ner till den djupaste punkten i Östersjön. Till 460 meter. Dit når inget dagsljus. Men, någonstans döljt i dyn finns spår av oss människor. Bilar. Ammunition. Medelradioaktivt avfall dumpat för slutförvaring. I programmet hör ni även Helena Höglander, marinekolog på Stockholms Universitet.

Inger Alfvén sitter i en soffa. Framför henne är en vägg klädd med böcker. Inger ser inte böckerna. Hon blundar, hon ser ett hav framför sig. På havet är en liten segelbåt. Inger är på båten. Det finns inget annat än havet och vågorna som för båten framåt. Världen har gått under. I Göteborg sitter Maria Boman på Sjöräddningscentralen. Hon tänker på Simrishamn. På en förlorad fiskebåt. På tre män. Tre män som hittades drunknade i havet. I programmet hör ni även Hans Örnhagen, dykläkare och Abokar frilansjournalist i Somalia.

På Runmarö, i Stockholms skärgård finns ett blått hus. I det blåa huset sitter Tomas Tranströmer med Monica Tranströmer. Det var Tomas morfar som byggde huset en gång. Han var lots. Han kunde skärgården i sitt huvud. Björn Öberg är på väg upp till ett berg på Landsort. Björn är lots i fjortonde generationen. Där uppe på berget har lotsarna stått ända sen 1600-talet. De har välkomnat fartygen in i labyrinten. I programmet hör ni även Sarah Malia, psykologstudent på Malta.